När militär makt åter träder fram – kan dialog fortfarande skapa fred? Ett möte i Assisi ställer frågan

Från de avstannade fredsansträngningarna i Demokratiska republiken Kongo till Libanons kamp för att bevara samexistensen undersökte religiösa ledare och politiska analytiker den växande klyftan mellan diplomatiska överenskommelser och krigets verklighet.

Av Katsuhiro Asagiri

ASSISI, Italien (INPS Japan) – I östra Demokratiska republiken Kongo undertecknas fredsavtal i avlägsna huvudstäder samtidigt som striderna fortsätter, familjer tvingas lämna sina hem och väpnade grupper konkurrerar om kontrollen över en region som är rik på mineraltillgångar.｜ENGLISH｜JAPANESE｜

För kardinal Fridolin Ambongo Besungu, ärkebiskop av Kinshasa, blottlägger denna motsägelse en grundläggande svaghet i dagens diplomati: regeringar kan nå överenskommelser utan att skapa de politiska förutsättningar som krävs för att fred ska bli möjlig.

”En dialog som utesluter dem som vi befinner oss i krig med är ingen dialog”, sade han vid en internationell sammankomst i Assisi. ”Det är en monolog.”

Hans varning fångade en central fråga vid ett forum med rubriken ”Vilken sorts fred i en tid av maktutövning med våld?”, som hölls den 26 oktober som en del av ett tre dagar långt internationellt möte arrangerat av Sant’Egidio-gemenskapen.

Sammankomsten uppmärksammade 40-årsjubileet av det historiska interreligiösa bönemöte som påve Johannes Paulus II sammankallade i Assisi 1986. Fyra decennier senare konfronterades deltagarna med en värld där militär makt återigen framställs som ett legitimt instrument för politiskt beslutsfattande, samtidigt som internationella institutioner kämpar för att begränsa dess användning.

Ett krig som fredsavtalen inte har lyckats avsluta

Östra Kongo har genomlidit mer än tre decennier av återkommande krig, väpnade uppror och konflikter om landets enorma naturtillgångar.

Med hänvisning till siffror från Förenta nationerna uppgav kardinal Ambongo att mer än sex miljoner människor hade tvingats på flykt inom landet och att över 26 miljoner människor befann sig i en situation av akut livsmedelsosäkerhet.

Han pekade på att striderna fortsätter trots diplomatiska initiativ i Washington och Doha och hävdade att överenskommelser i sig inte kan skapa fred om man inte tar itu med de politiska motsättningarna och ekonomiska intressen som upprätthåller våldet.

Coltan, kassiterit och guld från Kongos berg, sade han, har bidragit till att göda kriget i stället för att mätta landets barn.

Men kardinalen avvisade uppfattningen att ansvaret helt och hållet ligger hos utländska makter.

Han beskrev en ”dubbel orättvisa”: en intern, där rikedomarna koncentreras i händerna på en liten politisk elit medan en stor del av befolkningen lever i fattigdom, och en extern, där utländska intressen konkurrerar om landets naturresurser.

Tillsammans med Church of Christ in Congo, ett stort protestantiskt kyrkosamfund, har den katolska kyrkan föreslagit en ”social pakt för fred och samexistens” med målet att återuppbygga den nationella sammanhållningen genom inkluderande dialog.

”Det är inget politiskt program”, förklarade kardinalen. ”Det är en metod”, som bygger på att människor sätter sig ned tillsammans, lyssnar till varandras sår och återuppbygger den nationella enheten kring ett gemensamt ideal i stället för kring enskilda ledare.

Initiativet har dock mött motstånd när det gäller vilka som ska bjudas in till förhandlingsbordet och vilka villkor som ska ställas innan samtalen inleds.

Kardinal Ambongo medgav att offren har legitima krav på rättvisa och ansvarsutkrävande. Men han varnade för att en uteslutning av väpnade motståndare kan göra det omöjligt att få slut på kriget.

”Utan dialog blir det ingen fred”, sade han. ”Enbart militär makt kommer inte att skapa fred i Kongo. Endast en inkluderande politisk process kan åstadkomma det.”

”Fred skapas inte mellan vänner”, tillade han. ”Fred skapas mellan motståndare.”

Under en efterföljande frågestund beskrev han de pågående kontakterna mellan kyrkorna, politiska myndigheter och både väpnade och obeväpnade oppositionsgrupper. Detta illustrerade den potentiella roll som religiösa institutioner kan spela som medlare i ett djupt splittrat samhälle.

Att förbereda freden mitt under kriget

Mario Giro, tidigare italiensk vice utrikesminister och sedan länge en framträdande person inom Sant’Egidio-gemenskapen, inledde forumet med att beskriva en tid då krig har ”rehabiliterats som ett sätt att lösa konflikter”.

Han ifrågasatte antagandet att militär konfrontation skulle representera politisk realism, medan fredsbyggande skulle vara opraktisk idealism.

När ett krig väl har brutit ut kan det, menade Giro, utveckla en egen dynamik som till och med de ledare som startade det inte längre kan kontrollera. Det skapar ytterligare hat, förlänger konflikter och överlever ofta de mål som användes för att rättfärdiga det.

”Kriget blir permanent”, sade han och beskrev det som en självförstärkande kraft som till slut tar kontroll över dem som trodde att de kunde kontrollera den.

Som motvikt till denna fara förde han fram det han kallade ”fredens realism”: övertygelsen om att förberedelserna för försoning måste inledas även medan striderna pågår.

”Jag anser att det är nödvändigt att tala om fred redan nu för att förbereda morgondagen”, sade han.

Utgångspunkten, menade Giro, är kultur och språk. När samhällen vänjer sig vid att beskriva motståndare som fiender som inte längre förtjänar förståelse eller erkännande blir det lättare att rättfärdiga våld.

Han hänvisade till den franske författaren Romain Rollands varning under första världskriget om att människor måste försvara sitt tänkande mot hatet.

Giro varnade också för att rangordna offrens lidande utifrån deras politiska tillhörighet.

”Vårt perspektiv måste vara offrens – alla offers – utan åtskillnad eller hierarki”, sade han.

Ur detta perspektiv innebär dialog att man måste stå emot frestelsen att dela upp världen i motsatta läger, visa medkänsla med den ena sidan samtidigt som man bortser från den andra sidans lidande.

Libanons bräckliga samexistensmodell

Jean Aziz, politisk rådgivare till Libanons president Joseph Aoun, närmade sig frågan om fredsbyggande genom relationen mellan tre grundläggande delar av samhället: individen, gemenskaperna och staten.

En hållbar fred kräver, menade han, en sund balans mellan alla tre.

Individer behöver frihet, värdighet och möjligheter att försörja sig. Gemenskaper måste kunna bevara sina särpräglade identiteter samtidigt som de avvisar våld och utestängning. Stater måste utöva sin suveränitet och samtidigt erkänna att deras makt inte är obegränsad.

När det gäller individen identifierade Aziz två oumbärliga förutsättningar: ”bröd och värdighet”.

Han varnade också för att strävan efter nationell makt och kontroll över resurser har förvrängt globaliseringen och fått individer och gemenskaper att känna sig hotade och i allt högre grad dra sig tillbaka till snävare identiteter.

Med fokus på Mellanöstern hävdade Aziz att den regionala stabiliteten är beroende av två förutsättningar: en varaktig lösning på Palestinafrågan och bevarandet av Libanons pluralistiska politiska system.

För honom är samexistensen mellan kristna och muslimer i Libanon fortfarande en bräcklig men oumbärlig politisk framgång.

Han medgav dock att religiös identitet fortfarande ger upphov till spänningar.

Under diskussionen motsatte sig Aziz varje antydan om att den interreligiösa dialogen skulle ha undanröjt dessa svårigheter. Libanon lever fortfarande med konflikter kring religiös identitet, sade han, och det vore vilseledande att låtsas något annat.

Syftet med dialog är inte att utplåna alla skillnader. Det är att förhindra att dessa skillnader blir förevändningar för våld.

Påve Johannes Paulus II beskrev berömt Libanon som mer än ett land – som ett budskap om frihet och pluralism. Aziz och Giro återkom båda till denna tanke när de diskuterade det libanesiska samhällets och det internationella samfundets bredare ansvar.

Vem upprätthåller den internationella rätten?

Khadija Benguenna, en algerisk journalist känd för sitt arbete vid Al Jazeera, ifrågasatte den selektiva tillämpningen av internationell rätt.

Med utgångspunkt i konflikter i Mellanöstern och på andra håll hävdade hon att sanktioner, diplomatiska påtryckningar och rättsliga åtgärder alltför ofta styrs av mäktiga staters intressen snarare än av konsekventa principer.

Hon lyfte särskilt fram vetorätten för de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd, som gör det möjligt för en enda stormakt att blockera åtgärder som stöds av de flesta andra länder.

”Vetorätten skyddar de dominerande makterna”, sade hon. ”Den skyddar de starkaste.”

Samtidigt betonade Benguenna betydelsen av internationella rättsliga institutioner, däribland Internationella domstolen och Internationella brottmålsdomstolen.

Hon hänvisade till Sydafrikas mål mot Israel vid Internationella domstolen och rättsprocesserna mot israeliska ledare vid Internationella brottmålsdomstolen som exempel på hur rättsliga institutioner kan utmana mäktiga stater.

Även utan självständiga möjligheter att verkställa sina beslut kan sådana domstolar, menade hon, höja de politiska och diplomatiska kostnaderna för användningen av våld och skapa vägar till ansvarsutkrävande.

”Internationell rätt förblir ett vapen för de svaga”, sade hon.

Hennes varning var att den fortsatta marginaliseringen av internationell rätt skulle kunna leda till en ”värld efter den internationella rätten”, där rå makt återigen blir den dominerande normen i internationella relationer.

Giro framförde senare ett mer pragmatiskt försvar för det befintliga internationella systemet när han besvarade en fråga från publiken om säkerhetsrådets vetorätt.

Han erkände att systemet är ojämlikt men hävdade att denna ordning har bidragit till att hålla stormakterna kvar inom FN:s ramverk.

Utan vetorätten, föreslog han, kanske organisationen inte hade överlevt.

Kompromissen var långt ifrån idealisk. Men för många länder är Förenta nationerna fortfarande det främsta internationella forum där de kan mötas på lika diplomatiska villkor, sade han.

De motstridiga perspektiven blottlade ett grundläggande dilemma när det gäller reformeringen av internationella institutioner: Bör det internationella samfundet utmana de privilegier som mäktiga stater åtnjuter, eller bevara de bristfälliga arrangemang som trots allt fortfarande gör dialog möjlig?

Erkännande före försoning

Lucio Caracciolo, redaktör för den italienska geopolitiska tidskriften Limes, varnade för att dagens krigföring i allt högre grad kännetecknas av att motpartens mänsklighet förnekas.

Ett utmärkande drag för denna maktens tidsålder, menade han, är att motståndare inte erkänner varandra som medmänniskor.

Han uttryckte också oro över den växande militära användningen av artificiell intelligens och de mäktiga privata teknikföretagens inflytande över beslut som traditionellt har varit förbehållna regeringar.

”AI är inte en teknologi, det är ett vapen”, förklarade han och pekade på dess ökande användning i krigföring och utvecklingen av autonoma vapensystem.

Den centrala frågan i hans analys handlade dock om politisk legitimitet.

”Dialog får inte bli ett självändamål”, sade Caracciolo. ”Dialog är ett medel för att nå ett mål, och dess grund är ömsesidigt erkännande.”

Detta erkännande innebär inte att parterna måste ha samma militära styrka. Det innebär att de måste erkänna varandra som lika legitima människor med samma rätt att leva i fred.

Utan legitima politiska institutioner som kan förhandla fram och genomföra överenskommelser, hävdade han, kan ingen varaktig fred etableras.

Caracciolo efterlyste därför en återuppbyggnad av den politiska legitimiteten och av de institutioner som har förmåga att ta ansvar för freden.

Sudheendra Kulkarni, indisk författare och grundare av Forum for a New South Asia, erbjöd ett kompletterande perspektiv med utgångspunkt i Mahatma Gandhis, den helige Franciskus av Assisis och påve Franciskus läror.

För Kulkarni är icke-våld inte ett passivt accepterande av orättvisor. Det är en aktiv och krävande form av motstånd.

Han beskrev den gemensamma andliga kraft som förenar dessa gestalter som hjärtats kraft och övertygelsen om att medkänsla kan vara starkare än tvång.

Religiösa gemenskaper måste, menade han, förena inre förändring med organiserade icke-våldsamma handlingar.

Att ge unga människor en framtid

Diskussionen kom så småningom att handla om unga människor som möter arbetslöshet, politiskt utanförskap och konflikter som de själva inte har skapat.

Kardinal Ambongo beskrev en generation i Afrika vars framtidshopp gång på gång har grusats.

I Kongo bidrar förtvivlan, sade han, till att förklara varför vissa unga människor ansluter sig till väpnade grupper.

”Ungdomarna har ingen framtid”, sade han till forumet. ”De känner att de inte har någon framtid.”

Om samhällena inte skapar möjligheter till meningsfullt arbete och delaktighet, varnade han, kommer denna frustration att fortsätta vara en källa till instabilitet.

Kulkarni försvarade ungas rätt att protestera mot orättvisor men uppmanade dem att stå emot frestelsen att ta till våld.

”Att protestera mot orättvisor är en plikt, en mänsklig plikt”, sade han.

Men han hävdade att icke-våldsamt motstånd kräver större mod och tålamod och i slutändan är mer effektivt eftersom det kan vinna ett bredare folkligt stöd.

”Våld löser aldrig problem”, sade han. ”Våld skapar fler problem.”

Han betonade också betydelsen av dialog mellan generationerna och menade att yngre människor och deras äldre måste lära av varandra i stället för att dra sig tillbaka till ömsesidig misstro.

Dessa utbyten vidgade innebörden av fred bortom vapenvilor och diplomatiska överenskommelser.

Ett samhälle där unga människor inte kan hitta trovärdiga vägar till värdighet, delaktighet och ekonomiskt oberoende kommer knappast att kunna uppnå varaktig stabilitet.

Den fredsappell som offentliggjordes vid mötets avslutningsceremoni den 27 oktober uppmanade till en omprioritering från vapen till grundläggande mänskliga behov. Den uppmanade också religiösa gemenskaper att avvisa försök att använda tron för att legitimera våld.

Hur ska dialogens framgång mätas?

Men forumet erbjöd ingen enkel formel för att lösa krig.

Dess viktigaste slutsats låg i en grundläggande åtskillnad: Dialog är inte detsamma som fred. Det är en krävande politisk och mänsklig process som måste omfatta motståndare, värna människors värdighet och konfrontera de intressen som håller konflikterna vid liv.

I Kongo och på andra håll kommer framgången inte att mätas i antalet undertecknade överenskommelser. Den kommer att mätas i om överenskommelserna genomförs, om våldet minskar, om fördrivna familjer kan återvända tryggt till sina hem och om unga människor kan föreställa sig en framtid som inte kräver att de tar till vapen.

Detta kräver politiska ledare som är villiga att hålla sina löften, ett internationellt samfund som är berett att upprätthålla sitt engagemang samt religiösa institutioner och organisationer i det civila samhället som kan bygga förtroende över skiljelinjerna.

Framför allt krävs det att de som förhandlar om fred sätter livet för de människor som drabbas av kriget framför diplomatiskt maktspel.

Budskapet från Assisi var inte att dialog garanterar ett slut på konflikter. Det var att ett övergivande av dialogen riskerar att förstöra möjligheten att nå en överenskommelse med dem som står på andra sidan.

I slutändan kommer freden inte att mätas genom deklarationer som utfärdas vid internationella mötens avslutning eller löften som skrivs in i diplomatiska dokument. Den kommer att mätas genom huruvida människor som lever med konfliktens konsekvenser kan återfå en vardag fri från rädsla, med värdighet och framtidshopp.

Denna artikel har producerats av INPS Japan i samarbete med Soka Gakkai International, som har konsultativ status hos FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC).

INPS Japan